Change of plans

Ingen halloweenfest för mig ikväll. Hemma i migrän. Inte alls särskilt kul men det är sånt som händer. Får se det positiva istället. Kan vila både huvudet, brösten och hålla mig inne från kylan. Blir till att bädda ner sig och tända lite ljus och tycka synd om mig själv. Men det är min kropps sätt att säga att det varit mycket stressigt i mitt liv och när stressen släpper brukar migränen slå till. Hoppas jag orkar gå på H:s födelsedagsfest imorgon. Hann i alla fall med en lång dusch och tvättade håret.

Patience is a virtue

Börjat faktiskt tröttna lite grann på att bara gå omkring och vänta. Jag vet att det bara gått drygt en vecka sen operationen men de senaste dagarna har det varit en sån markant förändring och det är nästan så att jag förväntar mig vara helt läkt, trots att jag vet att det tar i alla fall tre månader tills ärren är helt läkta. Men jag är otålig. Jag vill inte sova längre i sittande ställning! Jag vill kunna sova på mage, på sidan, på rygg! What the hell, jag vill kunna hoppa upp och ner i sängen om jag skulle vilja det. Fast all denna väntan och otålighet kommer vara bortglömd den dagen då jag är helt läkt. Det vet jag ju. Måste bara få ut mina känslor. En rolig sak jag upptäckte imorse var att jag gått ner ett kg sen jag opererade mig. Det kan ha sin förklaring i att jag börjat äta regelbundet och överlag äter nyttig mat (om man bortser ifrån McFeastMenyn och en pizza). Viktnedgången måste ju bero på det för träna kan jag ju inte göra än. Har upptäckt att fullkornsris inte alls är så dumt. Speciellt inte om man lagar thailändsk mat eller indonesisk mat med starka kryddor. Blir riktigt gott! Idag blir det lax till lunch och middag. Bra fetter! Ska bli riktigt smarrigt. Ikväll ska jag iväg på Halloweenfest hos J. Det ska bli kul och träffa lite folk. Fast ingen alkohol för mig. Ärligt talat känner jag inte ens suget efter det. Apropå sug så var N här igår och vi satt och pratade till sent in på kvällen. Det var länge sen jag träffade henne så det var kul. Det blev mycket prat om bröst, mode, skor och killar. Typisk tjejkväll. N röker fortfarande och jag hade inga som helst problem att hon rökte. Vem vet, jag kanske inte kommer ha något sug efter att jag läkt.

Pictures

Warning

När jag inte har något att göra brukar jag gå in på youtube och se ifall det finns något intressant att söka efter. Idag gick jag in och sökte på bröstförstoring (breast augmentation). Har inte riktigt varit beredd på att se exakt hur en förstoring går till men jag tänkte att det var dags nu eftersom jag redan gått igenom det. Gah! Aldrig har jag haft så lätt att känna fantomsmärtor som jag gjorde när jag såg videon jag hittade. Vidrigt ju! Svårt att tro att man gått igenom det där frivilligt. Måste säga att det ser rätt brutalt ut. Inte undra på att man mår som man mår tiden efter operationen. Jag gjorde ett medvetet val när jag inte ville se hur det gick till innan operationen för då skulle jag nog bara oroat mig. Hitills har jag klarat mig på en Citodon idag men nu börjar jag undra om jag ska ta en till fast jag kan inte riktigt avgöra om det är för att det verkligen gör ont eller för att jag bara tycker det gör extra ont för att jag sett videon. Dom som är intresserade får titta på den: http://www.youtube.com/watch?v=GeAwa0jM__8&feature=related. Nej, nu ska jag söka efter något roligare så jag slutar tänka på bröstoperationer. Bilden till vänster är för övrigt från Carolina Gynnings bröstförminskning. Hon ville att den skulle dokumenteras och nu gör hon ett konstprojekt av operationen. I sin hand håller hon implantaten som tagits ut. Rätt brutal bild den också. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin som slog igenom med Ecce Homo utställningen 1998 med kontroversiella bilder på Jesus som homosexuell.

A wonderful day

Det gick bra idag att åka till skolan. Var fortfarande lite trött efter medicinen men inte alls som i tisdags. Allting går åt rätt håll. Orkade till och med köpa födelsedagspresent till H. Men jag hade lite problem i affärerna då jag skulle gå ut. En del dörrar är skjutdörrar och väldigt tunga så ibland fick jag vänta tills en annan kund skulle gå ut och be denne att hålla upp dörren. Kändes ju lite lustigt men det gick bra. Jag kanske sprang runt lite för mycket på stan idag (sprang är dock en överdrift för jag går lika sakta som en snigel). Kunde bara inte låta bli att kila in på Lindex en sväng. Ville ju veta vilken kupstorlek jag har nu när den mesta svullnaden har lagt sig. Jag roffade åt mig några bh i storlek 75 B och gick till provhytten. Kan du förstå min lycka när jag insåg att ingen av dom passade! Fick inte ens plats med brösten. Det var bara att gå ut och prova en större storlek och i vissa modeller hade dom inte ens C-kupa. Men jag hittade en jätteskön och söt bh (se bilden från www.lindex.com Lindex Shop Online 169:-) och när jag provade den ville jag bara grina av lycka. För den oförstående så låter det här beteendet säkert väldigt fånigt men i min värld svävade jag på moln. Jag minns ju ångesten från förr när man knappt kunde fylla ut en A-kupa och man ville inte ens titta på de större storlekarna för då mådde man så dåligt. Blev inte ens arg eller irriterad när jag inte hittade C-kupa i dom andra modellerna utan konstaterade bara att det var en härlig känsla att inte hitta rätt storlek för att brösten var "för stora". Blev helt lyrisk när jag var inne på Lindex. Det var som att en helt ny värld öppnade sig för mig och jag såg hundratals bh jag ville köpa. Dom hade så mycket fina modeller och till bra priser. Måste ju ta hänsyn till min studentplånbok. Men jag pratade med mamma och hon ska följa med och hjälpa mig prova ut. Kommer att köpa ialla fall en bh som är av lite dyrare slag eftersom de oftast är lite starkare och bättre kvalité. Nu måste jag bara vänta fem veckor till innan jag kan börja handla snygga bh. Men den som väntar på något gott.

One week later

Idag är det en vecka sedan jag opererade mig. Klädde på mig helt själv idag och fixade frukost. Har gått ner ett halvt kg också, trots att jag fick cravings igår och smällde i mig en McFeastmeny på drive in på väg hem från Stockholm. Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig ville jag prova att sova på rygg. Har ju sovit i princip sittande ställning ända sen jag kom hem från kliniken. Det gick bra de första timmarna men sen efter drygt två timmar, klockan två på natten, vaknade jag av att det spännde och drog alldeles för mycket i brösten. Så det var bara att ordna med kuddar bakom ryggen och sova halvsittandes igen. Det kändes faktiskt som en befrielse att sova på det sättet, för jag kan ta mig upp själv då på morgonen. Skulle jag ligga på rygg gör det fortfarande för ont att trycka ifrån med armarna för att ta sig upp. Ibland glömmer jag bort hur mycket man använder armar och bröstmuskler i vardagslivet, men den här veckan har jag blivit ordentligt påmind. Nu när jag inte har så mycket kirurgtejp kan jag känna stygnen och dom ömmar fortfarande. Rätt obehagligt så jag försöker att inte vara där och pilla så mycket. Idag ska jag på seminarie men jag ska prova på att åka bussen dit. Måste dock be busschauffören att vänta med att åka tills jag satt mig. Dom kan ju rivstarta så fort dörrarna stängts och det kan göra fruktansvärt ont om jag måste hålla i mig för att inte ramla. Igår behövde jag bara ta två Citodontabletter. Jämför man den lilla mängden med vad jag åt för några dagar sedan (åtta tabletter om dagen) vill jag verkligen påstå att jag är på bättringsväg. Nu är det två veckor kvar med sportbh dygnet runt. Ska bli så skönt att få sova utan den.

Mirror mirror on the wall

Kom hem för en stund sen från första återbesöket på Akademikliniken. Det gick väldigt bra och brösten såg fantastiska ut. Kan fortfarande inte riktigt tro att det är mina bröst jag ser i spegeln. Sjuksköterskan tog bort det mesta av kirurgtejpen och klippte sen ändarna på stygnen. Nu kommer stygnen sitta kvar tills dom löses upp av sig själv och det kan ta runt 3 månader innan det är läkt. Behöver bara tejpa med en tejpbit över ärren nu på vardera bröst så det känns skönt att inte ha en massa tejp runt brösten som kliar. Jag var tvungen att gå tillbaka till min första sportbh för det visade sig efter ett tag att sportbh:n med knäppning som jag köpte på Stadium var alldeles för liten. Det har nog aldrig hänt förut att en bh varit för liten för mina bröst så det var en intressant upplevelse. Jag provade den innan i provhytten och jag kände att den satt åt men tänkte att den skulle ju göra det. Men sen när jag skulle ha den under natten så kände jag efter ett tag att den satt alldeles för hårt. Har läst en hel del idag på olika bloggar och nättidningar att många av glamourmodellerna plockar ut sina stora silikoninlägg och byter mot mindre. Carolina Gynning har C-kupa, Elita Löfblad har C-kupa och Natacha Peyre har en liten C-kupa. Tidigare hade alla DD-kupa. (Bilden till vänster visar Elitas 450 gram inlägg som hon nu tagit ut). Många kommenterar och skriver att det anses vara "ute" med stora silikonbröst och då blir jag lite fundersam. Jag förstorade i alla fall inte mina bröst efter en ute eller innelista. Jag ville bara ha lite mer volym och i mina ögon är en C-kupa perfekt utifrån mina fysiska förutsättningar. Vågar dock inte riktigt tänka på hur stora dom kommer bli den dagen man är gravid. Det är nog inte helt omöjligt att jag kommer att göra ett litet lyft efter barnafödande och amning men det blir ett senare problem och inte särskilt aktuellt inom de närmaste 10 åren.

Before

Tittade på bilderna från när jag var i Grekland i slutet på september. Jag hade bikini på mig EN dag i ungefär en halvtimme. Kände mig otroligt obekväm och ändå hade den bikinin jag har på bilden ordentliga inlägg. Fanns inte mycket att hämta där. Det är svårt att beskriva ångestkänslorna som väller upp när man måste så att säga "visa upp det man inte har". Desto härligare är det att konstatera att dom känslorna är borta. Många vill gå in på djupet med att diskutera varför man genomgår plastikkirurgi och det är inte ovanligt att man får höra att det är insidan man måste förändra och inte utsidan för att vara nöjd över sig själv och få bättre självkänsla. Bullshit, säger jag. För MIN DEL var en bröstförstoring den enda lösningen på ett livslångt problem. Jag mådde dåligt hela min uppväxt över mina små bröst och nu mår jag bra efter att jag förstorat dom. Plain and simple. Du har ett problem och sen löser du problemet. Att det fungerar för andra kvinnor att tänka positiva tankar om sig själv istället för att plastikoperera sig är ju bara bra för dom. Men för mig fungerade det inte. Tycker bara inte om att en del generaliserar och säger att ALLA som mår dåligt över för små bröst måste ändra tankesätt och inte lösa det genom att förstora brösten. Vi är ju alla individer med olika skäl till varför man gör som man gör. Jag skulle gärna vilja höra på när en person som är emot bröstförstoring säger till en kvinna som förlorat sitt bröst i cancer att hon inte borde göra operationen för hon ska ändå vara nöjd över sig själv. Hon kanske känner, precis som jag, att man blivit berövad sin kvinnlighet. Oavsett om man är missnöjd över sina bröst på grund av cancer, amning eller att man bara fötts med små eller nästintill ickeexisterande bröst så är det inte upp till andra att döma. Så länge man ser att en person mår bra av ingreppet är det ju det enda som räknas. Folk som inte kan tänka sig in i den situationen eller inte ens är i den situationen ska inte uttala sig till mig om det. Är ni emot bröstförstoring så håll det för er själva. Jag ser ingen mening med att bli dömd för vad jag gjort eller vara tvungen att förklara mig. Mitt liv, mina bröst, mitt beslut. Jag är lycklig. Deal with it!

And after

Jag kunde ju inte låta bli att prova en annan bikini igår när jag duschade. Så det här är första bilden jag publicerar på mina nyopererade bröst. Försök bortse från tejpen och att ena bröstet är lite blåfärgat. Bilden är tagen fem dagar efter operationen och det definitiva slutresultatet kan man se först om ett halvår. Men jag kan inte vara nöjdare. Perfekta. Inte för stora och definitivt inte för små. Längtar tills jag slipper stygnen och tejpen. Brösten är inte lika hårda längre och nu har jag i princip fått tillbaka känseln överallt. Det är fortfarande lite bortdomnat på undersidan av brösten men känslen finns kvar. Min läkare skulle klippa bort trådändarna idag men låta stygnen vara kvar för dom försvinner av sig själv sen. Jag tänker inte titta på stygnen. Tycker det är väldigt obehagligt att se stygn på en människokropp. Vet inte varför men jag vill inte ens tänka på att jag har stygn under brösten. Försöker att inte tänka så mycket på det. Kanske för att jag tycker att allt som har med operation och sjukhus att göra är väldigt obehagligt. Men vill man något tillräckligt mycket så klarar man av en hel del. Det har jag verkligen fått lära om mig själv.

Killing kind

Jag röker inte längre. Fick sluta ett par veckor innan operationen och får inte röka på några veckor eftersom det försämrar blodcirkulationen och på så vis påverkar läkningsprocessen. Jag gick från att ha varit en rökare på heltid (minst ett halvt paket om dagen) till noll cigaretter. Det lustiga är att jag inte känt något sug efter operationen. Men det kanske beror på att jag samtidigt avhåller mig från att dricka alkohol. Skulle jag dricka så vet jag redan från början att jag skulle bli otrolig sugen på att röka. Sen är det inte värt det. Att riskera att något skulle gå snett med mina bröst. Det är bara rena dumheter att chansa vilket bevisar att jag faktiskt kan sluta röka om jag anser att det finns något som är viktigare. Det konstiga är bara att när jag är fullt frisk så tycker jag inte att det är värt att sluta trots att det egentligen är viktigare med ett långt och hälsosamt liv. Men vi får se vad som händer efter min läkningstid. Vad jag kan förutspå så kommer jag eventuellt börja feströka igen. Om jag nu inte blir helnykterist. Kaffe har jag dragit ner på. Mitt kaffedrickande är i princip obefintligt så jag slipper i alla fall känna nikotionsuget på grund av kaffet. I eftermiddag ska jag till Akademikliniken på återbesök. Det ska bli spännande.

Issues

Jag vaknade av en väldigt obehaglig dröm. Den handlade delvis om att jag hade bestämt mig för att strunta totalt i min hälsa vad gäller att äta bra och nyttig mat. Istället gluffsade jag i mig enorma mängder pommes frites och var så girig att jag åt från andras tallrikar. Jag är ingen drömtydare men det fick mig att tänka till och bara bli ännu mer bestämd att fortsätta äta bra mat för att inte gå upp mer i vikt. När man inte får träna på länge på grund av en läkningsprocess är det extra viktigt att man tänker på vad man stoppar i sig. Hur man än gör så kommer troligtvis intaget (maten) ändå bli större än utgifterna (motionen) och man lägger på sig lite extra vikt, men man behöver ju inte ge mer ved åt elden. Jag säger inte att jag inte unnar mig att vräka i mig lite då och då. Igår åt jag exempelvis en enorm sushibuffé och även fast jag inte var särskilt hungrig på kvällen kände jag sug efter godis och köpte en Haribo lakrits påse och en påse sura nappar. Det var 2 för 15 kr. Har inte ätit upp allt utan gömt undan. Jag skyller på Maos lilla röda. Ställde mig på vågen imorse och andades ut när jag såg att jag inte gått upp mer än vad jag vägde när jag opererades. Förutom vikten från brösten då. Jag kan ju inte tänka att jag skulle vägt si och så mycket mindre om jag inte haft brösten för dom är ju en del av mig nu.

The first day

Idag kom jag äntligen på vad jag skulle klä ut mig till på J:s Halloweenfest på fredag. Jag ville inte ha någonting alltför lättlätt eller utmanande då jag fortfarande är i min läkningsprocess. Har en ljuvligt vacker röd cheongsam klänning som jag köpte när jag jobbade i en asiatisk klädbutik i Sundsvall. Så på fredag klär jag ut mig till kines! Måste be någon hjälpa mig med håret bara. Blir väl en enkel knut och sen sticka ett par pinnar genom håret. Inget avancerat. För övrigt var jag ute bland folk idag för första gången på snart en vecka. Det gick överlag mycket bra. Var en aning lullig under basgruppsmötet men sen på seminariet gick det som på en dans. Tror jag i alla fall. Det kändes så! Efter skolan gick jag till Stadium och fick tag i en sportbh av märket SOC med knäppning baktill. Underbart! På rea dessutom så jag betalade bara 149 kr. Ska bli så skönt att kunna duscha utan att känna olidlig smärta. Som sagt, vid bröstförstoring rekommenderar jag STARKT att köpa sportbh med knäppning fram eller bak. Det behöver ju inte vara mer smärtsamt än vad det redan är. Har bestämt mig för att trappa ner lite på Citodon nu. Jag tror att det ska gå bra. Det är som sagt värst på morgonen och sen ibland på kvällen kan det värka en hel del men allt som allt är jag på bättringsväg. Kan dock fortfarande inte öppna vissa dörrar. Just den där rörelsen att öppna inåt gör så obeskrivligt ont, i alla fall om dörren är tung. Lite lättare om dörren kan öppnas utåt för då brukar jag använda mina ben att hålla upp dörren och ge den en liten putt. Lyckligast blir jag när jag ser att det finns dörröppnare.

Nothing but the truth

Eftersom jag försöker skriva så öppet och ärligt om min operation och tankar och känslor och händelser kring den så kan jag tyvärr inte utelämna vissa biverkningar jag fått. Det kanske är a little bit too much information men strunt samma. Jag tror att jag blivit förstoppad av Citodon! Min mage är alldeles hård och uppsvälld och jag har inte varit på toa på flera dagar. Visserligen har jag ätit relativt bra mat sen jag blev opererad och konstigt nog fungerar min mage så att när jag äter nyttig mat behöver jag inte gå lika ofta men så fort jag äter något onyttigt, till exempel en McDonaldsmeny eller vitt bröd, då får det fart på tarmarna. Nu har jag bestämt mig för att försöka hjälpa kroppen lite och dricker ett te som jag brukar kalla för bajste (smakar som grönt te). Det är ett thailändskt te, egentligen för viktnedgång, men vid den här tiden imorgon brukar det få fart på saker och ting. Går att få tag på i olika asiatiska livsmedelsbutiker. Här i Uppsala tror jag att dom har det på China Li som ligger i korsningen Väderkvarnsgatan och Vaksalagatan. Jag har inte lika ont längre. Smärtan kommer och går. Det är värst på morgonen när jag ska gå upp. Då har man legat hela natten (eller i mitt fall suttit) och hela kroppen är rätt stel. Ibland kommer smärtan som en ilande känsla i brösten men vad jag förstår så beror det på att nervändarna börjar hitta tillbaka. Har fortfarande inte så mycket känsel i nedre delen av brösten men det kan ta flera veckor och ibland månader innan man får tillbaka känseln så jag är inte orolig.

Fashion

Jag längtar verkligen tills mina bröst har läkt. Stod i min hall idag och bara tittade på alla mina underbart vackra skor och jag gav ifrån mig en djup suck. Kommer inte kunna använda dom på ett bra tag nu. Det gör ju så ont av att gå och högklackat gör det värre. Använder platta tråkiga skor nu. Mina svarta små skönheter som jag köpte på Bianco hann jag aldrig använda innan jag blev tillfälligt funktionshindrad. Men dom ska med till Teneriffa! Ska försöka att inte shoppa så mycket för jag har redan fullt i min garderob. Min mamma köpte massa nya kläder till mig innan jag opererades och för att få plats med dom i garderoben var jag tvungen att göra mig av med 10 kg kläder! Tog en stor svart sopsäck och la allting i. Har väldigt mycket nytt och fint nu som jag ser fram emot att använda. Jag kunde inte låta bli att räkna att jag 30 olika klänningar för både vardag och fest. Helt sjukt men jag älskar verkligen klänningar! De flesta av dom plaggen kommer från min favoritbutik Savann här i Uppsala. Men dom ska slå igen i slutet av november och lägga all sin verksamhet i Stockholm. Jag tror deras affär ligger på Västerlånggatan i Gamla stan. Handlar nästan uteslutande mina kläder där. De har mindre storlekar och passformen är to die for. Jag kan verkligen rekommendera den affären. Ser fram emot att få prova alla mina kläder och se hur passformen blir nu när man har bröst. Jag kunde dock inte låta bli att testa hur min gamla bikini satt. Hur fånigt glad blev inte jag när jag såg att mina nya bröst inte ens ryms i bikinin. Det var samma bikini jag köpte i somras och hade sån ångest över. Nu behöver jag aldrig mer känna så!

Take me away

Om mindre än två månader befinner jag mig på den här sköna stranden (bilden till vänster) och bara njuter av solen och värmen. Har aldrig varit på Teneriffa förut så det ska bli kul. Så länge jag slipper kylan och vintern här i Sverige är jag nöjd. Det blir bikinidebut för mina nya bröst och jag kommer verkligen se till att koppla av och bara vila upp mig. Tyvärr kommer det även vara debut för min nya växande ölmage som är ett resultat av allt stillasittande men det är sånt man får ta. Jag får satsa på beach 2009 istället. Får inte sola ärren men dom som känner mig vet att det inte kommer bli ett problem. Jag solar aldrig frivilligt! Är ju redan brun som en pepparkaka och vill inte bli brunare.

One step forward

Idag måste jag säga att jag märker en klar förbättring vad gäller smärtan. Jag lyckades plugga en hel del imorse inför seminariet imorgon. Självklart hade jag ont men jag kunde inte ta mina piller förrän jag var något sånär klar med uppgifterna. Har ju så svårt att hålla mig vaken och att tänka klart när jag äter Citodon. Men till slut blev smärtan ganska olidlig så nu har jag tagit en paus i mina studier och knaprat i mig två tabletter. Hade tänkt återuppta studierna lite senare. Det har nu gått fyra dagar sedan operationen och jag känner mig ändå ganska stolt att jag lyckats vara relativt funktionsduglig. Det riktiga eldprovet kommer dock imorgon när jag ska ta mig till skolan. Jag är glad att jag får hjälp med hår, tvätt, påklädnad och transportmedel imorgon bitti. Får inte glömma bort att beställa taxi.

Training day

Jessica Alba har ju den i särklass snyggaste kroppen. Alla kurvor sitter verkligen där dom ska. Jag längtar verkligen till mitt älskade gym så jag också kan få forma kroppen lite grann. Kanske inte lyckas få en Alba-kropp men man måste ju få ha mål. Bara tanken på att avhålla mig från fysisk träning i tre månader gör mig smått ångestfylld. Imorgon ska jag försöka mig på en pytteliten promenad. Men måste vara väldigt försiktig så att jag inte överanstränger mig för då kommer läkningsprocessen bara ta längre tid. Ska komma ihåg att ringa till kliniken också imorgon och fråga om byte av sportbh. Jag hittade en hel del snygga modeller på Stadium. Blir nog en tur dit på tisdag efter skolan om jag orkar. Skulle verkligen underlätta oerhört mycket med en bh som går att knäppa upp.

Perfection

Jag luftade nyss mina bröst och passade på att ta reda på vilken kupstorlek jag har nu. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag lyssnade på läkaren och tog den storlek som jag valde och inte större. Enligt måttbandet har jag för tillfället en D kupa men det är nog bara för att de är svullna (hoppas jag). Sen när den värsta svullnaden har lagt sig så hoppas jag att det kommer bli en C kupa. En mardröm jag hade när det gällde min bröstförstoring var att jag skulle vakna upp och tycka att brösten blev alldeles för små. Nu kan jag inte förstå hur jag kunde oroa mig för det. Dom kommer att bli helt perfekta! Min läkare visste verkligen vad han pratade om.

Still in pain

Dag tre. Jag har fortfarande ont och inte bara lite ont utan ganska omfattande ont. Vågar inte säga om det börjar bli bättre men det har ialla fall inte blivit värre. Alltid något. Jag trodde helt seriöst att jag skulle klara av att plugga under de här dagarna då jag legat hemma men jag gjorde ett försök idag och det går inte! De smärtstillande tabletterna får mig att somna på stört och jag tycks inte göra något annat än att sova. Kroppen är inte riktigt redo att gå tillbaka till vardagen. Det slog mig dock nyss att jag bara behövt ta smärtstillande en gång idag och det är redan eftermiddag. Kanske ytterligare en sak som talar för att det går åt rätt håll. Läste nyss på en sida om bröstförstoring http://www.qvinna.info/ att man kan hamna i en depression efter en sån här operation. Hoppas inte jag gör det men det skulle jag inte tro! Jag tycker själv att jag är vid gott mod och mina vänner som jag pratat med har inte uppmärksammat några depressiva tendenser. Men jag kan förstå de som råkar ut för det. För mig har det bara gått några dagar sen operationen och jag kan komma på mig själv med att bli irriterad för att det tar hundra år för mig att exempelvis ta fram en sked ur besticklådan. Även om jag för tillfället är funktionshindrad vill jag göra så mycket som möjligt själv och röra på mig så mycket jag kan, fast utan att äventyra att några stygn går upp. Jag blev livrädd imorse när jag kände att jag hade lite ont i halsen och var tvungen att hosta. Det kändes som om bröstkorgen skulle sprängas. Hosta och nysningar eller om man sätter maten i fel strupe är sådana saker jag måste hålla mig borta ifrån.

På tisdag blir det taxi till universitetet. Båda mina föräldrar ligger hemma och är sjuka och kan inte skjutsa mig av rädsla för att jag ska bli sjuk också. Den här veckan kommer jag inte kunna vara särskilt påläst till seminarierna men det skiter jag i just nu känner jag. Ett block och en penna är ungefär det jag orkar bära med mig samt att min hjärna inte är funktionsduglig så länge jag äter Citodon och Citodon är för tillfället min bästa vän. Om jag börjar låta lite bitter så beror det inte på min operation utan för att jag när som helst kommer läsa Maos lilla röda och det är också en sak att ta i beräkning när man inte ens kan duscha själv.

På fredag är det Halloweenfest hemma hos J. Hon ska flytta till Australien och har en kombinerad avskedsfest och Halloweenfest. Jag tänkte klä ut mig till invalid men får inte tag i en rullstol. Så om någon skulle råka ha en rullstol att låna ut kan ni väl höra av er. Jag kommer inte dricka för det får jag inte göra så länge jag äter smärtstillande och jag har slutat röka också för det försämrar läkningsprocessen. Har inte ens varit sugen på en cigg. Vet inte vad jag ska klä ut mig till annars. Kanske en säck potatis. Just nu känner jag bara för att dra något gammalt över mig. Tur att jag vet att det snart kommer att gå över. Om några veckor. Hoppas jag. But what the hell! Jag har ju fått bröst! En konvalescenstid på några månader är ett pris jag är villig att betala, annars hade jag aldrig gjort det. Men till er som funderar på att förstora brösten, ni måste vara beredda på smärtan. Alla har olika smärtgränser och man vet aldrig var på skalan man själv hamnar. Vissa blir till och med sängliggande några dagar efter operationen medan jag var uppe och skuttade dagen efter. Okej, skutta var kanske att ta i men jag tog en liten promenad i alla fall.

A difficult situation

Houston, we have a problem. Jag var kaxig imorse när jag annonserade att jag minsann kunde ta mig upp ur sängen själv. Ska dock klargöra att det underlättar när jag sover i sittande ställning. Men jag klarar mig i alla fall och det är huvudsaken. Däremot vad gäller duschandet så ser jag inte det hända inom en snar framtid. Har haft så fruktansvärt ont ikväll trots mina intag av smärtstillande tabletter. Att försöka dra min sportbh över huvudet är otänkbart, med eller utan hjälp. På måndag ringer jag till kliniken och meddelar dom att jag vill införskaffa en bh som man slipper dra över huvudet. Att jag inte tänkte på det från början. Alltid är det något man glömmer. Jag hittade en väldigt snygg bh som är rekommenderad att använda efter operation och det är den som visas på bilden. Går att hitta på http://timarco.se/ och heter StayInPlace BH Supersport Zip A-B och finns i storlekarna XL-S och i färgerna svart och vit. Pris: 470 kr. Mitt liv skulle verkligen underlättas markant med en sådan bh. I vart fall min personliga hygien! Trodde aldrig jag skulle längta så mycket efter en dusch som jag gör just nu.

Thank You

Tack ska ni ha alla mina älskade vänner som är glada för min skull. Era ord värmer och det känns så skönt att ni förstår och kan glädjas. Ett litet sms, ett telefonsamtal eller ett mail, det spelar ingen roll vilket sätt men det visar på omtanke och kärlek. Jag är otroligt lycklig över att ha er i mitt liv. Riktiga vänner glädjs och stödjer varandra. Att ha vänner omkring sig efter en operation, oavsett vad man opererats för, gör att man känner sig friskare och starkare. Jag längtar tills den dagen då smärtan är så liten att jag kan omfamna er allihopa, men för tillfället så har jag i princip ingen som helst fysisk kontakt med någon. Man känner sig ganska avskärmad men man måste komma ihåg att det bara är tillfälligt. Snart blir det bättre tider.

Baby Steps

Snart har det gått två dygn sen jag opererades. Imorse kunde jag ta mig upp ur sängen själv och klä på mig men det gör självklart fortfarande väldigt ont. Har inte tagit någon Citodon än men det är bara morgon än så länge. Idag blir en lugn inomhusdag för mig. Imorgon däremot ska jag duscha för första gången sen operationen och jag ser inte fram emot det. Att dra den trånga sportbhn över brösten och armar och huvud är verkligen det sista jag vill göra. Förhoppningsvis har jag hunnit bli lite mer rörlig då. Smärtan jag känner över brösten är som en väldigt vidrig träningsvärk fast tusen gånger värre eftersom man blir så rörelsehindrad. Jag måste anstränga mig för att sitta rakt, stå rakt och gå rakt då jag automatiskt vill krumma ryggen i ett försök att inte få det att spänna så mycket över brösten. Men tyvärr måste jag tänka på att räta ut bröstkorgen annars kommer det aldrig bli bättre. Känseln har börjat komma tillbaka i de övre delarna av brösten. Har lite blåmärken som dock ännu inte försvunnit men jag ringde igår och pratade med en sjuksköterska och bortdomningarna och blåmärkerna är sånt som händer och absolut inget konstigt med det. Jag skulle aldrig gå igenom det här om jag inte hela tiden känt att det var värt det.

Jag vet att det finns människor därute, eller kanske just du, som frågar sig hur man kan vilja utsätta sig för en bröstoperation. Jag kan inte svara för alla kvinnor utan bara för min del och mina skäl. För mig är bröst något kvinnligt. Jag kan nästan påstå att kvinnlighet för mig är bröst. Det är inte så att jag har gått omkring och känt mig manlig hela livet, men däremot har jag gått omkring med en ångest och en otrolig skam över att jag pga genetik inte haft några bröst. Folk som träffat mig i vardagen, på fester, på träning och som aldrig sett mig naken förstår inte vad jag pratar om. Jag har fått höra ifrån bekanta att jag inte alls behöver operera mig. Det dom har sett är en A-kupa men med silikoninlägg som man kan köpa på Lindex för en billig penning. Det finns så många sätt som man kan dölja det man inte har. Jag har bara tröttnat på att känna den här skammen. Folk som känner mig förstår varför jag inte badar. I somras lyckades jag med ett par dopp. Dagen innan var jag tvungen att köpa en ny bikini med vadderade inlägg och när jag stod i provhytten hatade jag det jag såg. Man skulle nästan kunna tro att det är en femtonårig tonårstjej som skriver om hur missnöjd hon är över sin kropp trots att den inte är färdigväxt men tyvärr är det en vuxen kvinna på 25 år som har tröttnat på att skämmas över sina bröst. Det jag gjort är inget infall utan det är ett väl genomtänkt beslut och det är mitt beslut och ingen annans. Människor kommer alltid ha åsikter och det kommer alltid finnas den andelen som inte kan förstå, inte känna empati, inte sätta sig in i andras smärta. Men det betyder ingenting. För i slutändan vänder man sig inåt till sig själv och känner efter. Att jag, trots den otroliga smärtan, går omkring med ett konstant leende på läpparna borde säga sitt.

Pain is temporary

Det gör ont och av någon anledning blir jag lite förvånad men bara för att jag jämför med hur smärtan kändes igår och idag har det gjort dubbelt så ont. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Det är dagen efter operationen. Att jag ätit Citodon ändrar ju inte det faktum att det nu ligger 255 gram silikonimplantat BAKOM bröstmuskeln och försöker tänja ut denna. Jag får sluta upp med att vara så otålig och lära mig ha tålamod. Kanske kan det i längden även hjälpa mig att ha tålamod senare då jag ska börja träna igen. Om tre månader. Det känns tufft att inte ha valmöjligheten att gå till gymmet och träna mage, armar, bröst osv. Lättare motion såsom promenader och dylikt kan påbörjas efter sex veckor, beroende på hur man känner sig då. Nu måste jag bara försöka slappna av och ta dagen som det kommer. Läkningsprocessen kommer inte gå fortare för att jag går omkring och stressar upp mig. Imorgon ska jag ägna mig lite åt skatterättsliga studier. På tisdag har jag seminarie och ska vara i universitetshuset mellan nio och tolv. Men jag har ordnat skjuts dit och att någon öppnar dörrarna åt mig. De där mastodont-dörrarna har jag stora problem att öppna även fast jag är fullt frisk så jag vill inte ens spekulera i hur dåligt det skulle vara om jag försökte mig på att öppna dom själv. Det skulle göra vansinnigt ont i alla fall. Sådana här vardagliga saker som aldrig förut varit något problem är plötsligt saker man måste tänka ut lösningar för.

A good brand

Precis som bilar har olika märken så har implantat olika märken. Det implantat som jag valde heter Allergan Style 410MX med cohesive gel. För den oinvigde innebär det ett anatomiskt (droppformat) implantat med s.k geléhallon (silikongel). Bokstäverna MX står för Moderate height / Extra full projection. Bilden till vänster är ett exempel på hur det kan se ut med ett anatomiskt implantat Style 410 MF. F:et står för full projection och syftar till hur mycket implantatet står ut från kroppen. Eftersom jag vill ha extra fylliga så valde jag att maxa när det gällde projektionen, men efter mina fysiska förutsättningar förstås. Många tror bara att det är att säga till läkaren att jag vill ha en B-kupa, C-kupa osv. Jag gjorde det i början men efter andra mötet på kliniken insåg jag att det var mycket mer invecklat än så. Läkaren mäter mina bröst och mäter hur mycket hud och fett som finns i området och gör sedan en bedömning vad som är möjligt vad gäller bredden och höjden. Man skulle kunna säga att han först väljer ett fotavtryck. Måtten bestämmer sedan vad som är möjligt vad gäller storlek och projektion, men självklart utefter ens egna önskemål också. Till exempel min mängd hud ovanför bröstet medförde att jag kunde likaväl välja ett droppformat implantat (och inte ett runt som jag tänkte från början ) och ändå få en fin klyfta. Visst fanns det möjlighet att få implantatet ännu större men risken då var att det skulle kunna synas genom huden då jag inte har tillräckligt mycket hud som kan sträckas ut. En ytterliga risk hade också varit att få bristningar i huden. Jag kände att min läkare visste vad han talade om och jag kände även att jag valde rätt som lyssnade på honom. Han gjorde verkligen allt för att möta upp mina önskemål och var ärlig och talade om alla risker. Jag kan starkt rekommendera att välja Allergan anatomiska style 410 implantat då dessa är 12 olika sorter och man har större möjlighet att verkligen få det skräddarsytt efter sina önskemål. Om jag inte minns fel så finns de runda implantaten endast i 4 olika sorter. För att summera vad som slutligen blev mitt implantat:

Style 410 MX

Cohesive gel

Vikt: 255 gram

Bredd: 11.0 cm

Höjd: 10.1 cm

Projection: 5.3 cm

För dom som ändå är nyfikna på vad för slags kupa det kan bli på mig kan jag väl endast gissa kring kanske stor B kupa/ liten C kupa. Tidigare fyllde jag knappt ut en A-kupa. Hade alltid dubbla inlägg. Men vi får se om sex veckor. Då ska jag handla en helt ny bh garderob! Eller i alla fall några stycken. Som sagt, det slutliga resultatet visar sig inte förrän om ett halvår. Efter vad min läkare har sagt samt mina vänner som gjort bröstförstoringar så blir brösten ännu lite större ju längre tid som går ifrån operationen därför att just nu är brösten alldeles ihoptryckta pga sportbh:n. Det är spännande tider som väntar!

The morning after

Tänk dig en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar med benen och inte tar sig upp. Ungefär i ett sådant tillstånd befann jag mig i imorse när jag vaknade i min säng. Hade inte J varit där och hjälpt mig upp skulle jag fått legat där och ruttnat bort. Alla mediciner i kroppen från dagen före hade i stort sett försvunnit och smärtan var nästintill olidlig. Har precis ätit frukost och tagit 2 tabletter Citodon och börjar bli lite snurrig så snart ska väl smärtan ge med sig lite granna åtminstone. Idag hade jag tänkt vara duktig och plugga men sen tänkte jag att jag förtjänat att vila en dag till. Har ju hela helgen på mig och måndagen att plugga. Det blir ingen föreläsning för mig. Skulle egentligen gått på den på måndag men känner mig inte riktigt redo att bege mig ut bland folk. Min största skräck just nu är att folk skulle gå in i mig eller råka knuffa till mig och jag vill inte gå med en skylt där det står nyopererad-gör plats. Fast jag är frestad att göra det. Nej gott folk. Nu kickar medicinen in bra och jag ska nog röra lite på mig och göra mina plågsamma armövningar . Återkommer.

Under the knife

Jag kan inte förstå att det är över! Det är helt ofattbart! Jag har bröst och inte vilka bröst som helst utan det måste utan tvekan vara världens mest perfekta bröst! Per Hedén på Akademikliniken är en otroligt skicklig plastikkirurg. Om du funderar på att förstora brösten så kan jag varmt rekommendera Akademikliniken. Från första stund jag satte min fot där kände jag mig välkommen och jag blir alltid bemött med underbara leenden och underbar personal. I dag var inget undantag. Kl 07.00 var jag framme på kliniken och blev inlagd på vårdavdelningen. Ett eget mysigt litet rum med en otroligt skön säng och silkeslena lakan. Bytte om till morgonrock och tofflor och la mig en stund för att mysa på sängen. Jag fick inte vänta särskilt lång stund utan jag fick träffa narkosläkaren först och han ställde några vanliga rutinfrågor och jag berättade att min värsta mardröm var att vakna under narkosen men han skrattade bara hjärtligt och sa att det var verkligen ingenting som skulle hända. Efter att han var klar fick jag prova ut en sportbh som jag ska ha i sex veckor framöver ( inte i ett halvår som jag först trodde utan det var bara kirurgtejpen som jag ska använda i ett halvår ). Jag valde en svart bh märke Casall. De första tre veckorna ska jag ha bh:n dygnet runt. Jag får inte duscha förrän på söndag. De tre sista veckorna behöver jag bara ha bh:n på mig dagtid. Ingen fysisk ansträngning eller motion på åtminstone tre veckor och inget gym på minst tre månader. Jag får gå dit och ta lugna promenader på löpbandet men inget annat som kan riskera att sträcka ut ärren.

Efter narkosläkarens besök fick jag träffa Per Hedén, min läkare. Han tog fotografier och började rita på mig och när det var klart såg jag ut som en whiteboardtavla ( fast brun då... ). Jag misstänker att eftersom jag var så tidig så var jag en av de första som opererades på morgonen för det gick så smidigt och så fort att jag knappt förstod vad som hände förrän jag var på väg in till operationssalen. Då började jag bli riktigt nervös. Salen var starkt upplyst och operationsbordet hade formen av ett kors. Det gjorde mig ännu mer nervös. Men jag blev verkligen ompysslad av alla operationssköterskor. Narkosläkaren kom in och det tog inte många minuter förrän det var dags. En av sköterskorna pratade lugnande med mig och strök mig över kinden samtidigt som hon gav mig syrgas. Först sprutade dom in lugnande medel så jag blev lite småsnurrig och efter ett tag kände jag en ilande kall känsla i armen när dom gav mig narkosmedlet och jag försvann bort i dimman. Det var precis som på en film. Nästa gång jag vaknade skulle jag ha bröst!

Det första jag kände när jag kom upp ur min narkossömn var en tryckande känsla över bröstet men än så länge var jag för groggy för att känna riktig smärta. Jag hade förberett mig hela dagen på att smärtan skulle vara olidlig så jag bara väntade på att det skulle smälla till rejält men det kom riktigt aldrig. Nu ska jag inte förringa smärtan, det gjorde ju ont och ibland så ont att jag var tvungen att be om mer smärtstillande men jag hade förväntat mig att det skulle vara hundra resor värre. Självklart kunde jag inte låta bli att känna på mina bröst. Det var nästan så att jag kände på mina bröst innan jag ens orkat slå upp ögonen ordentligt. Helt otroligt! Det var nästan så att jag fick tårar i ögonen. Visserligen var dom hårda som två tennisbollar och lika bortdomnade som foten kan bli om man legat eller suttit konstigt, men det var helt normalt att det kändes så efter operationen.

Efter att ha legat på uppvaket en stund blev jag så småningom inrullad på mitt rum. Där blev jag försedd med dropp och låg bara och försökte vila. Jag fick order om att göra lite övningar med armarna varje timme. Sträcka upp armarna och lägga dom på huvudet tio gånger en gång i timmen. Tro mig när jag säger det, under dom förhållandena så var det en riktig pina men för varje timme som gick kändes det lättare och lättare. Det var bara att bita ihop dom första gångerna. Att gå upp ur sängen var för mig otänkbart då jag ändå hade rätt ont trots all medicin så jag hade redan bestämt mig för att jag minsann inte ska gå på toaletten. Jag hade ju dock totalt glömt bort mitt dropp och även om jag inte drack så mycket så började det ju trycka på och jag fick lov att kalla på sjuksyster. Måste säga att jag avskyr att vara handikappad på det viset. Jag låtsades som att jag mådde prima och gick med myrsteg in på toaletten. Jag hann göra det jag skulle, tvätta händerna och skulle precis sätta in mina linser när illamåendet svepte över mig som en tzunamivåg. Sjuksystern ropade på en annan syster och det var inte tal om något annat än att gå tillbaka till sängen och stanna där. Tydligen kunde man reagera så efter narkosen.

Efter det lilla äventyret vilade jag upp mig, blev ompysslad och fick världens godaste fika på världens sötaste lilla tallrik med färska små blommor. Det märktes att man var på en privatklinik och inte på ett sjukhus inom den offentliga sjukvården ( inget illa ment om sjukvården i Sverige utan jag menar bara att det fanns vissa skillnader på runt-omkring-servicen). Akademikliniken har blivit lite som ett andra hem för mig. På onsdag ska jag tillbaka och träffa min läkare och se över stygnen och se att allt är som det ska. Tills dess blir det bara vila för mig. Det har varit en lång, men underbar dag!

Butterflies

Andas... Lugn och fin nu. Allt kommer att gå bra. Jag kommer att opereras på en av världens största och modernaste kliniker med världsledande erfarenhet inom bröstförstoringskirurgi. Min läkare är en av Sveriges främsta inom sitt område. Kompetensen är det med andra ord inget fel på. Jag har nog aldrig varit så noga med att kolla upp och läsa allt som gått att finna om både läkare och klinik. Så vad har jag då att oroa mig för? Jag vet ju redan hur det kommer att kännas. På ett ungefär. Från det ögonblick jag blir sövd tills dess jag vaknar upp från narkosen kommer jag tycka att jag sovit max 20 minuter. Det är en overklig känsla. Just nu har jag många overkliga känslor inom mig. Kan inte förstå att det är imorgon allting sker. Om 24 timmar kanske allting är klart. Jag måste passa på att skriva av mig nu för jag tror inte det blir så mycket skrivande dagarna efter. Min vän S förstorade sina bröst för ett par månader sedan och hon berättade att hon behövde hjälp med att komma upp ur sängen de första dagarna. När man inte ens klarar av en sådan sak misstänker jag starkt att jag kommer vara fysiskt handikappad ett bra tag framöver. Det första jag ska göra när jag blir inlagd är att se till att det skrivs ut smärtstillande till mig så jag har när jag kommer hem. Av erfarenhet kan jag säga att min smärtgräns är lika med noll. Jag är inte som E. Hon var uppe på fötter och festade inte alls långt efter hennes op. Det kommer vara många dagar som bara består av smärta och besvärliga situationer. Men det är jag beredd på och det är det värt. Alla gånger.

Nu ska jag ner till min tvätt. Sista gången på länge som jag tvättar själv. Idag är det nog sista dagen som jag gör många saker på ett bra tag fram över. Det blir nog sushibuffé till lunch. Favoritsnabbmaten. Sen ska jag harva några timmar på JB och tänka på att det är sista gången på många veckor som jag kan sitta och plugga helt smärtfritt. Vilka härliga tankar!

Two days before

Det är två dagar kvar. Jag är nervös. Tror jag. Eller så är jag så nervös att jag inte ens känner min egen nervositet längre. Fast det kan också vara så att jag inte alls är nervös just för att jag inte har något att vara nervös över. Men lite nervös är jag nog. Det ska man väl vara?

På torsdag den 23 oktober kl. 07.30 ska jag infinna mig på Akademikliniken i Stockholm för inskrivning. Detta innebär att jag måste kliva upp kl. 04.00 för att duscha håret och tvätta hela kroppen med Descutan (en speciell tvål man använder innan operation). Jag har varit med förr så det är inga konstigheter med det. Förra gången jag var på Akademikliniken var det för att prova på Macrolane och det är ett bra alternativ om man inte vill lägga sig under kniven och bara vill ändra storlek lite grann. Tyvärr är det inget ekonomiskt bra alternativ eftersom Macrolane försvinner successivt ut i kroppen (totalt ofarligt) och man måste upprepa behandlingen igen efter en viss tid. Jag var väldigt nöjd de första månaderna men nu kvarstår det kanske endast 50% av det ursprungliga (nu är det ca 7 månader efter).

Nu har jag alltså bestämt mig för att "go all the way" och jag har inte ångrat mitt beslut, inte ens för en sekund. Att få någonting som man alltid velat ha hela livet är en obeskrivlig känsla. Jag är glad att så många vänner omkring mig stöttar mig och är nyfikna på hur det kommer att bli och en del funderar själva på att göra det. Skönt att det inte längre anses vara kontroversiellt. Självklart är det inte något jag skyltar med för folk jag inte känner. Jag har även märkt att mina senaste inköp av kläder har påverkats av den stundande operationen. Många blusar, toppar och klänningar som jag köpt de senaste veckorna sitter lite lösare så att det inte ska vara alltför uppenbart vad man gjort. Åtminstone inte de första dagarna efter operationen. Jag misstänker att mina bröst kommer vara svullna och inte riktigt ha den form och storlek som de slutligen kommer att ha. Stödbh:n och tejpen ska vara kvar ett halvår efter operationen för bästa möjliga resultat. Det är förhållningregler som jag tänker följa till varje pris.