Baby Steps

Snart har det gått två dygn sen jag opererades. Imorse kunde jag ta mig upp ur sängen själv och klä på mig men det gör självklart fortfarande väldigt ont. Har inte tagit någon Citodon än men det är bara morgon än så länge. Idag blir en lugn inomhusdag för mig. Imorgon däremot ska jag duscha för första gången sen operationen och jag ser inte fram emot det. Att dra den trånga sportbhn över brösten och armar och huvud är verkligen det sista jag vill göra. Förhoppningsvis har jag hunnit bli lite mer rörlig då. Smärtan jag känner över brösten är som en väldigt vidrig träningsvärk fast tusen gånger värre eftersom man blir så rörelsehindrad. Jag måste anstränga mig för att sitta rakt, stå rakt och gå rakt då jag automatiskt vill krumma ryggen i ett försök att inte få det att spänna så mycket över brösten. Men tyvärr måste jag tänka på att räta ut bröstkorgen annars kommer det aldrig bli bättre. Känseln har börjat komma tillbaka i de övre delarna av brösten. Har lite blåmärken som dock ännu inte försvunnit men jag ringde igår och pratade med en sjuksköterska och bortdomningarna och blåmärkerna är sånt som händer och absolut inget konstigt med det. Jag skulle aldrig gå igenom det här om jag inte hela tiden känt att det var värt det.

Jag vet att det finns människor därute, eller kanske just du, som frågar sig hur man kan vilja utsätta sig för en bröstoperation. Jag kan inte svara för alla kvinnor utan bara för min del och mina skäl. För mig är bröst något kvinnligt. Jag kan nästan påstå att kvinnlighet för mig är bröst. Det är inte så att jag har gått omkring och känt mig manlig hela livet, men däremot har jag gått omkring med en ångest och en otrolig skam över att jag pga genetik inte haft några bröst. Folk som träffat mig i vardagen, på fester, på träning och som aldrig sett mig naken förstår inte vad jag pratar om. Jag har fått höra ifrån bekanta att jag inte alls behöver operera mig. Det dom har sett är en A-kupa men med silikoninlägg som man kan köpa på Lindex för en billig penning. Det finns så många sätt som man kan dölja det man inte har. Jag har bara tröttnat på att känna den här skammen. Folk som känner mig förstår varför jag inte badar. I somras lyckades jag med ett par dopp. Dagen innan var jag tvungen att köpa en ny bikini med vadderade inlägg och när jag stod i provhytten hatade jag det jag såg. Man skulle nästan kunna tro att det är en femtonårig tonårstjej som skriver om hur missnöjd hon är över sin kropp trots att den inte är färdigväxt men tyvärr är det en vuxen kvinna på 25 år som har tröttnat på att skämmas över sina bröst. Det jag gjort är inget infall utan det är ett väl genomtänkt beslut och det är mitt beslut och ingen annans. Människor kommer alltid ha åsikter och det kommer alltid finnas den andelen som inte kan förstå, inte känna empati, inte sätta sig in i andras smärta. Men det betyder ingenting. För i slutändan vänder man sig inåt till sig själv och känner efter. Att jag, trots den otroliga smärtan, går omkring med ett konstant leende på läpparna borde säga sitt.