Under the knife

Jag kan inte förstå att det är över! Det är helt ofattbart! Jag har bröst och inte vilka bröst som helst utan det måste utan tvekan vara världens mest perfekta bröst! Per Hedén på Akademikliniken är en otroligt skicklig plastikkirurg. Om du funderar på att förstora brösten så kan jag varmt rekommendera Akademikliniken. Från första stund jag satte min fot där kände jag mig välkommen och jag blir alltid bemött med underbara leenden och underbar personal. I dag var inget undantag. Kl 07.00 var jag framme på kliniken och blev inlagd på vårdavdelningen. Ett eget mysigt litet rum med en otroligt skön säng och silkeslena lakan. Bytte om till morgonrock och tofflor och la mig en stund för att mysa på sängen. Jag fick inte vänta särskilt lång stund utan jag fick träffa narkosläkaren först och han ställde några vanliga rutinfrågor och jag berättade att min värsta mardröm var att vakna under narkosen men han skrattade bara hjärtligt och sa att det var verkligen ingenting som skulle hända. Efter att han var klar fick jag prova ut en sportbh som jag ska ha i sex veckor framöver ( inte i ett halvår som jag först trodde utan det var bara kirurgtejpen som jag ska använda i ett halvår ). Jag valde en svart bh märke Casall. De första tre veckorna ska jag ha bh:n dygnet runt. Jag får inte duscha förrän på söndag. De tre sista veckorna behöver jag bara ha bh:n på mig dagtid. Ingen fysisk ansträngning eller motion på åtminstone tre veckor och inget gym på minst tre månader. Jag får gå dit och ta lugna promenader på löpbandet men inget annat som kan riskera att sträcka ut ärren.

Efter narkosläkarens besök fick jag träffa Per Hedén, min läkare. Han tog fotografier och började rita på mig och när det var klart såg jag ut som en whiteboardtavla ( fast brun då... ). Jag misstänker att eftersom jag var så tidig så var jag en av de första som opererades på morgonen för det gick så smidigt och så fort att jag knappt förstod vad som hände förrän jag var på väg in till operationssalen. Då började jag bli riktigt nervös. Salen var starkt upplyst och operationsbordet hade formen av ett kors. Det gjorde mig ännu mer nervös. Men jag blev verkligen ompysslad av alla operationssköterskor. Narkosläkaren kom in och det tog inte många minuter förrän det var dags. En av sköterskorna pratade lugnande med mig och strök mig över kinden samtidigt som hon gav mig syrgas. Först sprutade dom in lugnande medel så jag blev lite småsnurrig och efter ett tag kände jag en ilande kall känsla i armen när dom gav mig narkosmedlet och jag försvann bort i dimman. Det var precis som på en film. Nästa gång jag vaknade skulle jag ha bröst!

Det första jag kände när jag kom upp ur min narkossömn var en tryckande känsla över bröstet men än så länge var jag för groggy för att känna riktig smärta. Jag hade förberett mig hela dagen på att smärtan skulle vara olidlig så jag bara väntade på att det skulle smälla till rejält men det kom riktigt aldrig. Nu ska jag inte förringa smärtan, det gjorde ju ont och ibland så ont att jag var tvungen att be om mer smärtstillande men jag hade förväntat mig att det skulle vara hundra resor värre. Självklart kunde jag inte låta bli att känna på mina bröst. Det var nästan så att jag kände på mina bröst innan jag ens orkat slå upp ögonen ordentligt. Helt otroligt! Det var nästan så att jag fick tårar i ögonen. Visserligen var dom hårda som två tennisbollar och lika bortdomnade som foten kan bli om man legat eller suttit konstigt, men det var helt normalt att det kändes så efter operationen.

Efter att ha legat på uppvaket en stund blev jag så småningom inrullad på mitt rum. Där blev jag försedd med dropp och låg bara och försökte vila. Jag fick order om att göra lite övningar med armarna varje timme. Sträcka upp armarna och lägga dom på huvudet tio gånger en gång i timmen. Tro mig när jag säger det, under dom förhållandena så var det en riktig pina men för varje timme som gick kändes det lättare och lättare. Det var bara att bita ihop dom första gångerna. Att gå upp ur sängen var för mig otänkbart då jag ändå hade rätt ont trots all medicin så jag hade redan bestämt mig för att jag minsann inte ska gå på toaletten. Jag hade ju dock totalt glömt bort mitt dropp och även om jag inte drack så mycket så började det ju trycka på och jag fick lov att kalla på sjuksyster. Måste säga att jag avskyr att vara handikappad på det viset. Jag låtsades som att jag mådde prima och gick med myrsteg in på toaletten. Jag hann göra det jag skulle, tvätta händerna och skulle precis sätta in mina linser när illamåendet svepte över mig som en tzunamivåg. Sjuksystern ropade på en annan syster och det var inte tal om något annat än att gå tillbaka till sängen och stanna där. Tydligen kunde man reagera så efter narkosen.

Efter det lilla äventyret vilade jag upp mig, blev ompysslad och fick världens godaste fika på världens sötaste lilla tallrik med färska små blommor. Det märktes att man var på en privatklinik och inte på ett sjukhus inom den offentliga sjukvården ( inget illa ment om sjukvården i Sverige utan jag menar bara att det fanns vissa skillnader på runt-omkring-servicen). Akademikliniken har blivit lite som ett andra hem för mig. På onsdag ska jag tillbaka och träffa min läkare och se över stygnen och se att allt är som det ska. Tills dess blir det bara vila för mig. Det har varit en lång, men underbar dag!