Still in pain

Dag tre. Jag har fortfarande ont och inte bara lite ont utan ganska omfattande ont. Vågar inte säga om det börjar bli bättre men det har ialla fall inte blivit värre. Alltid något. Jag trodde helt seriöst att jag skulle klara av att plugga under de här dagarna då jag legat hemma men jag gjorde ett försök idag och det går inte! De smärtstillande tabletterna får mig att somna på stört och jag tycks inte göra något annat än att sova. Kroppen är inte riktigt redo att gå tillbaka till vardagen. Det slog mig dock nyss att jag bara behövt ta smärtstillande en gång idag och det är redan eftermiddag. Kanske ytterligare en sak som talar för att det går åt rätt håll. Läste nyss på en sida om bröstförstoring http://www.qvinna.info/ att man kan hamna i en depression efter en sån här operation. Hoppas inte jag gör det men det skulle jag inte tro! Jag tycker själv att jag är vid gott mod och mina vänner som jag pratat med har inte uppmärksammat några depressiva tendenser. Men jag kan förstå de som råkar ut för det. För mig har det bara gått några dagar sen operationen och jag kan komma på mig själv med att bli irriterad för att det tar hundra år för mig att exempelvis ta fram en sked ur besticklådan. Även om jag för tillfället är funktionshindrad vill jag göra så mycket som möjligt själv och röra på mig så mycket jag kan, fast utan att äventyra att några stygn går upp. Jag blev livrädd imorse när jag kände att jag hade lite ont i halsen och var tvungen att hosta. Det kändes som om bröstkorgen skulle sprängas. Hosta och nysningar eller om man sätter maten i fel strupe är sådana saker jag måste hålla mig borta ifrån.

På tisdag blir det taxi till universitetet. Båda mina föräldrar ligger hemma och är sjuka och kan inte skjutsa mig av rädsla för att jag ska bli sjuk också. Den här veckan kommer jag inte kunna vara särskilt påläst till seminarierna men det skiter jag i just nu känner jag. Ett block och en penna är ungefär det jag orkar bära med mig samt att min hjärna inte är funktionsduglig så länge jag äter Citodon och Citodon är för tillfället min bästa vän. Om jag börjar låta lite bitter så beror det inte på min operation utan för att jag när som helst kommer läsa Maos lilla röda och det är också en sak att ta i beräkning när man inte ens kan duscha själv.

På fredag är det Halloweenfest hemma hos J. Hon ska flytta till Australien och har en kombinerad avskedsfest och Halloweenfest. Jag tänkte klä ut mig till invalid men får inte tag i en rullstol. Så om någon skulle råka ha en rullstol att låna ut kan ni väl höra av er. Jag kommer inte dricka för det får jag inte göra så länge jag äter smärtstillande och jag har slutat röka också för det försämrar läkningsprocessen. Har inte ens varit sugen på en cigg. Vet inte vad jag ska klä ut mig till annars. Kanske en säck potatis. Just nu känner jag bara för att dra något gammalt över mig. Tur att jag vet att det snart kommer att gå över. Om några veckor. Hoppas jag. But what the hell! Jag har ju fått bröst! En konvalescenstid på några månader är ett pris jag är villig att betala, annars hade jag aldrig gjort det. Men till er som funderar på att förstora brösten, ni måste vara beredda på smärtan. Alla har olika smärtgränser och man vet aldrig var på skalan man själv hamnar. Vissa blir till och med sängliggande några dagar efter operationen medan jag var uppe och skuttade dagen efter. Okej, skutta var kanske att ta i men jag tog en liten promenad i alla fall.